Söndagsångest.

Är nog ett ord som används på de flesta håll i världen just nu. Bakfylla deluxe, ånger för ett beteende som aldrig hade inträffat utan alkoholens krafter. Tragikomiskt på något sätt. Samma mönster ligger framför de flesta i min vänskapskrets, och deras vänner, ovänner, bekanta, grannar och vidare går leden. På lördag kör vi igen. Av sju dagar i veckan lever vi för två, fredag och lördag. Söndagar kan mer eller mindre strykas ur almanackan, för det är den dagen då de flesta lever i ett töcken av gårdagens bravader, pinsamheter, men också självklart glädje, för fanemig vilket drag det var igår alltså. Söndagar behövs helt klart, inget strykande ännu, men ångesten kan inte försvinna, trots skratten och andra härligheter som inträffar i ångan av en nyknäckt bärs, så kommer ångesten alltid som ett brev på posten på söndagar.
Själv var jag på sexparty igår. Flickorna på Belah Crescent hade ordnat. Bisarrt men visst många garv och otroligt brudig förfest som senare förflyttades och beblandades med snubbar på Rape Alley. Trots sjukan, som har varit mitt töcken i en vecka nu, gick jag med ut på Olio och dansade som aldrig förr. Electro, indie, pop och Kronenburg för en pund stod på mitt lördagsschema. Men underbart är kort. Nu vilar ångestens svarta moln på mina axlar, det är ju trots allt söndag.